Imorgon bär det av till Linköping! Vi ska hälsa på Linda och Isak och se hur deras lägenhet ser ut. Det ska bli kul. Vi skulle egentligen ha gjort det redan i höstas, men av någon anledning blev det aldrig av. Men nu är det i alla fall dags. Jag borde ha packat vid det här laget, men det har jag givetvis inte gjort. Imorgon hinner jag knappt. Jag ska jobba på dagen och har jag otur vill pappa jobba till fyra. Då blir det stressigt. Jag måste hinna städa övervåningen också.

Dagen imorgon ser ut som följande:
7.30 Åka till jobbet
18.00 (ca) Rickard hämtar mig och vi kör mot Linköping.
21.00 Framme i Linköping om allt går bra och vi hittar.

Lördag:
Upp tidigt (hyffsat i alla fall) för att kolla in stan.
Ikea på eftermiddagen och lunch på ikea.
Grilla på kvällen. Inne eller ute. Det beror på vädret. :P
Sing star!!! :D

Söndag:
Hemfärd vid lunchtid.
Litet stopp i Gislaved för att kolla på bebis. ;)
Hem på riktigt.
Fixa inför måndagens jobbdag.

Sen var helgen plötsligt slut. Men jag tror att den kommer att bli rolig och händelserik. Just nu ser jag nästan mest fram emot sing star på lördag kväll. Det var länge sedan jag sjöng sing star. Älskar det!


Idag har jag varit i stan med min mamma. Slösat pengar på bra saker har jag gjort. Bland annat köpte jag träningskläder, min efterlängtade myströja (från Lindex ;)), strumpbyxor. Inget sådär jätte-exotiskt, men jag är stolt över att jag fick tag på allt som stod med på min måste-ha-lista. I vanliga fall brukar det vara något man inte hittar. Jag hittade en jättesnygg jacka på MQ också, men dels var den dyr och sen var den en modell för kort för mig. Jag gillar jackor som är lite längre, mest för att jag använder mycket linnen och tröjor som är långa. Men snygg var den!

Måste skriva att jag och Rickard var i Isaberg i söndags och åkte skidor. Det gick betydligt bättre än förväntat. En gång lyckades jag till och med ta mig ner för den röda backen utan att ramla. *Proud of myself* I söndags var nämligen första gången i hela mitt 19-åriga liv som jag åkte skidor. Utför i alla fall. Jag försökte åka längd en gång, men det gör jag nog aldrig om.

Rickard hade dock väldigt kul åt min första vurpa. Meningen var inte att vi skulle åka i den röda backen, men den liften vi ville använt var avstängd och då fanns det bara en väg kvar om man inte ville gå upp för backen själv. Och vem vill det? Det var bara att sätta sig i den stora liften och åka upp till toppen. Väl uppe var jag livrädd och undrade hur tusan jag skulle kunna ta mig ner utan att bryta några ben. Mitt motto var "ner kommer man alltid på något sätt". Det stämde. Jag började åka lite försiktigt, men det dröjde inte många sekunder innan jag tappade kontrollen. Rickard såg hur det gick snabbare och snabbare. Jag insåg att enda sättet att få stopp på mig var att lägga mig i backen. Inte särskilt graciöst, men vad gör man? Risken att åka in en snökanon fanns ju.

Så jag slängde mig i backen, kasade en bit, rullade runt lite och kasade en bit till. Sen var jag sur. Men ner kom jag. Och när jag väl var nere, då skulle jag upp igen, för då hade jag gett mig fan på att jag skulle klara den där backen. Och det gjorde jag också, åtminstone en gång. Rädslan för backen försvann också. Så nu är jag inte rädd för varken utförsåkning eller branta backar längre.