Idag gjorde jag något jag aldrig gjort förut som tyvärr måste göras om. :/

Annars är jag mest lycklig. =)

Det blev visst bloggpaus i 2 månader. Skönt. Vet inte om jag är sugen på att återuppta det heller, men just nu vill jag bara berätta för hela världen vad som händer. Fast i gåtor som vanligt. Jag vet inte.

Jag är nog bara superförvirrad efter alla intriger, känslor och skolstress. En person har indirekt bevisat sin lömska sida och försökt såra mig med flit. Det känns inte alls bra, men vad ska jag göra åt det? Det finns ingen mening med att starta ett bråk. Jag är bara lite ledsen över att personen ifråga gör det på ett sådant sätt och att falskspelet är så uppenbart. Jag blir bara trött.

Snacket går som alltid, men de senaste två månaderna har varit hysteriska när det gäller skvaller. Oavsett vem jag pratar med eller ens hälsar på blir jag föremål för något skvaller. Jag kan inte ens hälsa på en kille längre utan att det snackas. Jag fattar det inte. Måste vara någon enorm utstrålning som jag inte själv märker av. Nåja, det kanske lugnar ner sig nu när jag nästan stadgat mig igen. Vi är inte ihop, men vi umgås som om vi vore det. Det hänger på mig och är nog mest en tidsfråga. =)
Jag tycker om honom och han tycker om mig. Men det där sista avgörande steget är svårt. Jag vill inte göra något förhastat.

Det här må vara förhastat skrivit men det skiter jag stort i. En större idiot får man leta efter och jag bävar för allt som folk kommer att tro imorgon. Jag längtar efter att fly det här och vill bara vara hos någon som jag faktiskt kan lita på och berätta allt för. Varför är jag så dum och enfaldig? Jävla pucko!!!

Ikväll är det avtackningsmiddag på Wermland. Jag ska bara diska, sen måste jag börja förbereda för ikväll. Tänkte satsa på att vara klar till sju. Jag har ingen aning om vad det är för klädsel som gäller, men gissar att man ska klä upp sig lite grann åtminstone. Klänning kanske?
Det kommer bli roligt och givande att träffa alla andra förmän som man ska samarbeta med under våren. Jag tror jag ska försöka ta det lite lugnt ikväll. Känner inte för att hamna på forumet imorgon... Speciellt inte då jag och de flesta som kommer ikväll ska jobba på nationen imorgon kväll. Finns redan risk för gliringar.

Kan börja med att svara Soffan lite snabbt. Nej, jag är inte vegetarian även om jag hade varit det om jag klarat av det. Jag anser att vegetariskt är mer moraliskt rätt, men peronligen skulle jag inte få i mig allt jag behöver om jag var veg. Jag äter "vanligt" kött, men inte fågel av något slag.

Jag har massvis med frågor i huvudet nu. Så förvirrat i Lund nu. Det ska faktiskt bli riktigt skönt att komma hem till Halmstad och reda ut alla tankar och få en paus från allt här nere.

Vad vill han egentligen?
Am I the fourth E? - Ett skämt eller inte?
Men, vi är väl bara vänner?

Lite ångest i magen över tentan imorgon...

Jag började dagen fel igen med att sova aslänge. Varför är det så svårt att komma upp? Blää för att vakna och somna. Sova är hur skönt som helst men det andra? Nej tack! När man ska sova kan man inte och när man ska vakna vill man inte.

Möte på wermlands 17.30. Tog väl någon timme att gå igenom punkterna för inskrivningen. Sen blev jag kvar på nationen. Erik som bor två trappor upp ville ha middags-sällskap och jag ställde mer än gärna upp. Hade bara ätit frukost. Så jag smet först upp till honom efter mötet och kollade på hans julstjärna som han tjatat om hela december och sen gick vi tillsammans ner till puben för att äta.
Här övervägde jag att äta kyckling för första gången på minst 8 år. Det såg helt enkelt gott ut, men nej. Jag frågade vad vegmaten var och när det vara samma sak som kyckling-currymaten fast med kikärtor, paprika och svamp istället för kyckling så fick det bli veg för mig. Det var gott! Fast för lite salt som vanligt. Det är nästan ingen som saltar ordentligt enligt mig, men å andra sidan tror de flesta jag känner att jag kommer dö av någon saltsjukdom.

Mysig och trevlig stämning på nationen som alltid och jag kom inte hem förrän 22.30. I och för sig blev jag och Cecilia tvugna att gå halva vägen hem. Jag skjutsade henne första halvan, sen träffade vi två wermlänningar och när vi skulle fortsätta cykla kom polisen. Polisbilen bromsade in bara Cecilia satte sig på pakethållaren så det blev inte mer cyklat. Vi vågade inte. 


Jag har funderat lite på en sak om mig själv. Jag tror jag är en sådan där person som måste ha mycket att göra för att få något gjort. annars

Linda och Soffan, varför går det inte att kommentera i era bloggar?

Härlig dag idag! Nog för att jag somnade 5.45 imorse, vaknade av jordskalvet 6.15, the one-hundred years earthquake, och sen sov jag en orolig sömn till nästan 11. Jag hann ut i köket innan Sammy knackade på. *stolt* Både han och jag hade svårt för att somna inatt. Intressant. Jag tror att vi på något sätt kände det på oss att något i naturen inte stod rätt till. Det behöver inte vara något övernaturligt, snarare att det undermedvetna, eller instinkten sa att det var osäkert att sova. Jag tror det. Djur känner ju sådant och människor är djur i grund och botten.

Jag åt lunch med Erik på Ebbas skafferi, jättegott var det! Fast lite dyrt, men någon gång kan man unna sig det. Vi satt väl någon timme, lite mer innan han var tvungen att pysa tillbaka till lth för att plugga. Då gick jag till juridicum för att träffa Simret. Men vilket ställe! Sådär charmigt gammaldags i mörkt trä och advokatstuk. I like! Jag skulle aldrig vilja läsa till jurist, men jag skulle lätt kunna hänga där hela dagarna för miljöns skull. Fast jag hade nog inte vågat öppna analysböckerna.
Vi gick i alla fall och fikade, jag och Simret, på hans favoritcafé, Patiseriet. Mysigt café med helt underbara bakelser! Åh, dit måste jag igen och prova allt smarrigt. Det enda negativa med idag är att jag glömde handla mat. Hur kan man glömma det när man till och med skrivit en handelslista? Pucko.... Jag får göra det imorgon istället. Jag har i alla fall inte glömt min cykel i stan och kommit på det när jag kom hem. ;) Hehehe....


Wiie, Isak är snäll! Jag behöver bara fråga. Och det kommer jag att göra, so be prepared! ;)

Ja just det. En annan sak som jag kom att tänka på. Vill bara skriva att jag inte har något bra svar på det än. Kanske kommer något, kanske inte. Jag vet inte. Känns bara så rörigt nu och jag fattar inte hur jag bör eller ska bete mig. Förklaring vore trevligt! Men det kanske bara är jag... Ääh, jag vet inte. Stackars alla som läser detta och inte fattar något, men fine, då är det fler än jag som inte förstår.

Analysen skulle kunna kväva mig nu, men nej, så lätt tänker jag inte ge mig. Men fan vad jobbigt det är med gränsvärden som vägrar att bli förstådda. Alltså ärligt talat, jag förstår mig bara inte på vissa värden. Varför? Hur hänger det ihop? Isak, hjälp mig!!!

Jag borde väl sova, klockan närmar sig 2. Men har totalvänt på dygnet så det är inte så lätt gjort. Börjar bli hungrig och funderar på att koka makaroner. Men det känns så onödigt att äta nu. Fast får se, ska titta lite till på gränserna och känner jag mig klokare då så kanske det blir makaroner. Får se hur länge jag tänker sitta uppe inatt.

Fast jag hoppas jag somnar runt tre. Sammy skulle väcka mig 11 imorgon. Jag sa till honom att knacka tills jag öppnar. Då måste jag upp. Ska vara i stan 13 och träffa Erik för att äta lunch. Det vill jag inte försova mig till för då blir jag väl retad för mina sovtider också. :P Sånt är livet när man umgås med en dalmas.

Annars är det nog inget nytt. Tyvärr ingen rafflande kärlekshistoria än att berätta. Det roligaste den här veckan är en avtackningssittning på fredag som i och för sig säkerligen blir lajbans. Kanske ska sjösätta vissa planer, men bara kanske. Jag är inte helt säker för om jag kan stå för det än. Tål att tänkas på.

Tillbaka till analysen...

Ta det för var det är, men en mycket slappare och oseriösare helg har jag inte haft på länge. Jag har inte ens festat, trots alla lussevakor, lussefester och slutet på Riseberga-projektet. Fanns mycket man hade kunnat fira, men jag har inte haft lust. I fredags eftermiddag hade vi vår presentation och det gick väl helt ok. Personligen kände jag att det flöt ganska bra, med tanke på hur förberedd jag var. Nästan allt jag skulle säga hade jag planerat på fyllan och sådär 2 på natten.

Fredag kväll var en lång fundering på om jag skulle ut eller inte. Jag fastnade i soffan, mycket tack vare Simret. Han skulle laga köttbullar och mos och var snäll nog att bjuda mig på mat. Hade visserligen nästan precis ätit soppa, men det är ju inte så mättande. Dessutom var både moset och köttbullarna gudomligt gott så jag var nöjd och glad efteråt. Diskade hela kalaset som tack! Som den lilla hustomte jag var... ;) Fick egentligen inte säga det, men Simret är väldigt bra på att laga mat!

En av anledningarna till att jag blev kvar i kökssoffan var Sammy. Vi fastnade i någon konstig konversation som var intressant. Ju mer klockan blev, desto flummigare blev det. Ungefär samma sak hände igår. Sammy hade pluggat hela dagen, jag hade sovit. Han hade tråkigt och igår kväll spontanbokade han bastun. Jag hängde på. Har blivit bastumänniska. Men de är så skönt med all värme. Så vi spenderade någon timme där. Skulle egentligen sett en film efteråt men ingen av oss orkade. Istället satte vi oss på hans rum och han fick spela sina låtar för mig.

Det roliga är att det känns som att jag känner honom mycket bättre efter den här helgen. Hans musik gjorde mycket då han gjort allt själv. Texterna var både utelämnande och gjorde att jag ville fråga en massa. Men jag lät bli. Nåväl, Sammy är schysst!

Idag hade jag ett paket i min brevbox när jag kom hem från skolan. :) Det var ett inslaget paket som visade sig innehålla en chokladkalender och ett kort från Åsa. Så gulligt av henne! Jag blev jätteglad för att hon tänker på min födelsedag som är imorgon. Tack!!

Det här blir sista inlägget som regelrätt tonåring, skulle jag tro. Inte för att jag blir mer vuxen över en natt, men enligt definitionen för tonåring så går den åldern ut imorgon. Fast jag har nog varit "ung vuxen" ganska länge nu. De där psykiska sammanbrotten man kunde ha när man var fjorton existerar inte längre. Deppighet är en helt annan sak. Men för att se det lite mer humoristiskt, jag har kommit till en punkt där jag inte längre bryr mig om julklappar, önskar mig strykjärn i födelsedagspresent (vilket jag fick också :p) och dricker vin till maten (för att det är gott). Jag vet, låter som jag är pensionär snart, men jag ser det snarare som att jag börjar lära mig att uppskatta viktigare saker i livet än prylar.

Jag tror att allt som hänt den senaste tiden, från att mina föräldrar skiljde sig till nu har gjort mig till en starkare och mer självständig person. För mig var det ingen större skillnad att flytta hemifrån från att bo hemma. Jag hade ju redan gjort allt det där vuxen-stuffet när jag flyttade. Så klara mig själv har jag gjort länge. Speciellt sen jag och Rickard gjorde slut tycker jag att jag bevisat det. Jag behöver ingen kille för att klara mig och det kommer jag aldrig att behöva. Att bryta med honom var enormt svårt att komma fram till, men jag är säker på att det var rätt beslut. Jag kan ärligt säga att någon gång har jag kännt en viss saknad, men vem hade inte gjort det efter tre år tillsammans?

Allt som hänt med morfar har också varit en psykisk prövning som lär bli svårare med tiden. Det enda positiva med det är att åtminstone jag värderar livet lite högre ibland och inte tar lika hårt på alla småsaker som innan. En tenta är bara en tenta, den går att skriva om. Jag orkar inte med pressen och väljer att ta det med ro istället och erkänna att "ok, jag har inte pluggat som jag borde, men jag tar igen det och fixar det nästa gång istället".

Helt enkelt, livet är för kort för att bara låta det passera och inte göra allt det där man vill göra!

Det här har varit en helt meningslös dag. Den där ångesten över att ens gå upp ur sängen härjade hela förmiddagen och även efter det. Vad är det för skit? Låt mig vara! Jag vill bara vidare i livet och nå de där målen. Inte söla väck dagarna. Jag tror jag vet vad jag vill, så hur svårt kan det vara?

Anna, jag har inte brytt mig om att skriva. Det jag funderar på nuförtiden är alldeles för personligt för att läggas ut på internet. Det är knappt att det får finnas på ett papper. Tankarna får förbli tankar och ibland ord som sägs men som sedan antingen memoreras eller glöms bort. Sparas så att någon annan kan se ska de i alla fall inte. Måste säga att det känns lite jobbigt att du ska till andra sidan klotet nu. Men du får nog det toppen där och minnen för livet!

Själv ska jag stanna här, se till att äntligen bli vuxen och 20. Jag ska göra klart Riseberga projektet och åtminstone försöka klara analystentan. Men framförallt ska jag hitta mig själv igen och bli sådär lycklig som jag vill bli.

Kanske ska tillägga när jag ändå skriver här att jag bara mått bra sedan i onsdags kväll. Inte en enda negativ punkt, mer än vardagliga tråksaker. Men det är så mycket lättare att leva med de där små sakerna om man bara mår bra och känner sig någorlunda glad. Vad härligt det är att allt börjar gå uppåt igen!

Kan också tillägga att jag skrev en mycket dålig mattetenta för några veckor sedan som jag fick kolla på idag. I princip kunde det nästan inte gått sämre och hur jag än gör så kommer nästa mattetenta att gå bättre. Det bästa var att jag bara kunde skratta åt det. Tyckte mer synd om Kiste som i alla fall var nära att klara den. Men han fick en macka från Hillberts café av mig så jag hoppas han blev lite gladare. :)