Idag hade jag ett paket i min brevbox när jag kom hem från skolan. :) Det var ett inslaget paket som visade sig innehålla en chokladkalender och ett kort från Åsa. Så gulligt av henne! Jag blev jätteglad för att hon tänker på min födelsedag som är imorgon. Tack!!

Det här blir sista inlägget som regelrätt tonåring, skulle jag tro. Inte för att jag blir mer vuxen över en natt, men enligt definitionen för tonåring så går den åldern ut imorgon. Fast jag har nog varit "ung vuxen" ganska länge nu. De där psykiska sammanbrotten man kunde ha när man var fjorton existerar inte längre. Deppighet är en helt annan sak. Men för att se det lite mer humoristiskt, jag har kommit till en punkt där jag inte längre bryr mig om julklappar, önskar mig strykjärn i födelsedagspresent (vilket jag fick också :p) och dricker vin till maten (för att det är gott). Jag vet, låter som jag är pensionär snart, men jag ser det snarare som att jag börjar lära mig att uppskatta viktigare saker i livet än prylar.

Jag tror att allt som hänt den senaste tiden, från att mina föräldrar skiljde sig till nu har gjort mig till en starkare och mer självständig person. För mig var det ingen större skillnad att flytta hemifrån från att bo hemma. Jag hade ju redan gjort allt det där vuxen-stuffet när jag flyttade. Så klara mig själv har jag gjort länge. Speciellt sen jag och Rickard gjorde slut tycker jag att jag bevisat det. Jag behöver ingen kille för att klara mig och det kommer jag aldrig att behöva. Att bryta med honom var enormt svårt att komma fram till, men jag är säker på att det var rätt beslut. Jag kan ärligt säga att någon gång har jag kännt en viss saknad, men vem hade inte gjort det efter tre år tillsammans?

Allt som hänt med morfar har också varit en psykisk prövning som lär bli svårare med tiden. Det enda positiva med det är att åtminstone jag värderar livet lite högre ibland och inte tar lika hårt på alla småsaker som innan. En tenta är bara en tenta, den går att skriva om. Jag orkar inte med pressen och väljer att ta det med ro istället och erkänna att "ok, jag har inte pluggat som jag borde, men jag tar igen det och fixar det nästa gång istället".

Helt enkelt, livet är för kort för att bara låta det passera och inte göra allt det där man vill göra!