Vilket tragiskt datum det är idag. Årsdag för döden. Men det märks inte när jag tittar ut genom mitt fönster och ser solen skina över ett allt mer höstigt Lund. Det ser så härligt ut och jag önskar att jag låg i stadsparken på en filt och filosoferade över livet tillsammans med någon. Så härligt det vore att bara ligga där och se de lätt gula löven falla till marken när en vindpust tar tag i dem.

Idag är en sådan dag då jag känner mig sådär konstnärligt missförstådd. Samtidigt som jag känner mig så irriterad på hur svårt det är för vissa att fatta en pik. Någon fattar inte "låt mig va", en annan vågar inte möta en blick, en tredje verkar fatta allt, men där saknas något annat. Varför är det så? Framförallt, vad gör man åt det?

Jag har så lätt för att tröttna på saker och att leva upp till alla mina "krav" är inte lätt. Mitt problem är inte att jag inte vill kämpa för något, utan snarare att jag tröttnar innan jag når dit jag vill. Jag kan bara inte släppa det där med blicken, varför vara så blyg? Så fort lite alkohol är inblandat så går det ju minst 20 gånger bättre. Jag har lust att släppa allt det där och bara gå vidare. Alkohol ska inte behövas och det gör det kanske inte, men det tar så mycket längre tid. Vem har tid att vänta i den här världen?

Ett nytt Big- Bang kanske inte vore så dumt ändå...